Resor med V

Indien: Mumbai & Goa

resmål

teman

🇬🇧 english

Fler resultat...

tillbaka

avsnitt

nästa

Tingeltangel och gamla ben

Goa del 4

Vi återvänder till Palolem, men gör en avstickare till Anjuna Flea Market och Old Goa. Det förstnämnda är fortsättningen på den hippiemarknad som en gång skapades för att hippiefolket skulle kunna få ihop lite pengar genom att sälja sina sista prylar. Men det vi nu ser är bara ännu en indisk tingel-tangelmarknad, som vi sett på många andra ställen, fast denna är ovanligt stor.

Vi inser snabbt att hippiemarknaden inte längre finns kvar här. ”All the hippes died” säger en sydafrikansk dam som säljer klänningar. När V provar en av hennes blommiga saker och jag säger att hon ser ut som fruktsallad skrattar damen hjärtligt.

V hade föreslagit att vi skulle se Old Goa, som en gång var den portugisiska kolonins huvudstad (och dessförinnan en stor indisk stad i flera hundra år). Jag konsulterade Lonely Planet-guiden och sa ”ok, där finns en massa kyrkor”. Så vi åkte dit, och mycket riktigt fanns där en massa kyrkor, en stor gräsmatta, ett slags litet affärs- och restaurangcenter, och…ja det var väl allt.

Det visade sig att många av de portugisiska guvernörer som härskade här ville ära sig själva genom att låta bygga en kyrka. Som såklart inte behövdes, det fanns ju redan flera stycken. När staden övergavs på 1800-talet efter en sjukdomsepidemi förföll alltihop, skogen växte in och tog över, och först 150 år senare började man röja fram lämningarna. Husen där folk bodde var troligen helt demolerade eller ”oviktiga”, för allt som bevarats är kyrkorna.

I en av dem, Bom Jesus, ligger ett helgon begravt i en delvis genomskinlig kista. Det är Franciscus Xavier, som hyllas storligen här, vart tionde år håller man en fest då hans kista bärs runt i stan i en parad.

Men i själva verket var han en vidrig människa, en av grundarna till Jesuitorden, och han skickades till Goa som del av den portugisiska administrationen. Hans uppgift sägs från början ha varit att spåra upp de judar som i Portugal tvingats konvertera till kristendomen, men som senare flytt till Indien för att kunna utöva sin religion. I Goa blev de arresterade, torterade och brända på bål. Om de avsade sig sin judiska tro blev de ”barmhärtigt” behandlade och ströps innan bålet tändes.

Men den inkvisition Xavier startade i Goa kom att drabba alla, hinduer, buddhister och muslimer, och tiotusentals hamnade i administrationens ohyggliga fängelse. Jag tänker på att vad portugiserna med helgonet Xavier gjorde var precis lika förfärligt brutalt som det IS ägnat sig åt i Syrien i vår tid.

Men i Old Goa finns ingenstans någon beskrivning av dessa hemskheter. Inte ett spår av kritik eller självkritik. Där finns bara gudsfruktan och Xaviers barockblaffiga mausoleum. Kanske beror det på den indiska fatalistiska mentaliteten, att allt händer enligt karma och gudomliga planer. Men man äcklas återigen över kolonialismens obeskrivliga grymheter.

Vi bestämmer oss för att testa en annan strand, Agonda Beach, några kilometer norr om Palolem. Den visar sig vara rejält annorlunda, den är rak istället för halvmåneformad, den är inte kantad av palmer, utan av något som ser ut som pinjer. Restauranger och boenden ligger mycket glesare, och här finns ett lugn och en tystnad som sällan upplevs i det stökiga Palolem.

Tillbaka i Palolem går vi ner till stranden just när solen är på väg ner. Vi sätter oss på en bar och läppjar på varsin mojito och ser solen försvinna i ett blått dis strax ovanför horisonten. Då kokar stranden av liv, restaurangbord bärs ut på sanden och ljus tänds kvällsskymningen. Det är vackert och samtidigt vemodigt, för nu ska vi lämna det här paradiset.