Resor med V

Marocko

I ikonens trädgård

Marrakech del 2

Det finns många vackra trädgårdar i Marrakech, men den största och mest välbesökta är Jardin Majorelle, som egentligen är en park skapad av modeikonen Yves Saint-Laurent, som älskade staden och som älskades tillbaka av den. Här finns en otroligt stor samling kaktusar, dammar och kanaler, och tacksam skugga under stora träd. Här hittar man också ett vackert blått litet museum som visar upp Berberfolkets fascinerande historia och kultur.

Staden har också en mängd vackra palats, och några av dem får man besöka och gå runt i. Bahia Palace tillhörde en mäktig minister för tvåhundra år sedan. Här finns allt som är vackert i den arabiska arkitekturen – komplicerad mosaik, harmoniska proportioner, trädgårdar med fruktträd och blommande buskar. Dadelpalmer och apelsinträd.

Ett helt torg finns inom palatsets väggar, här i solhettan fick besökande delegationer vänta på att få komma in till ministern. I de tjugofyra rummen med dörrar mot torget bodde hans harem.

Runt torget Jemaa-el-Fnaa ligger många restauranger med balkonger som ger besökaren utsikt över livet på torget. Och första lunchen gör vi misstaget att äta på en av dem. Vi beställer in couscous med lamm och kyckling, en standardrätt som serveras i lerfat. Men vi blir besvikna, det som serveras är en smaklös anrättning som vi gör mycket bättre själva.

Sevärdheterna i Marrakech är många, en av de mer fascinerande kallas för ”de saadiska gravarna”. Det är ett område stort som en fotbollsplan med olika gravbyggnader för de mest framträdande personerna i en klan som styrde här på 1500-talet. Det konstiga är att platsen var helt bortglömd i flera hundra år, trots att den ligger i stadens centrum. Och den upptäcktes inte förrän någon 1917 tog flygfoton över staden.

Förklaringen är att när klanen förlorade makten ville den nye härskaren gömma och glömma sin företrädares själva existens. Så han byggde en moské framför, utan vare sig fönster eller dörrar åt det håll där de de saadiska gravarna låg. Ingen hittade längre dit och platsen föll i glömska precis som avsikten var.

De vackra byggnaderna, där de sju pelarnas sal med ett förgyllt innertak är höjdpunkten, vaktas nu av en pluton små rufsiga vildkatter.

Andra kvällen lyckas vi få ett bord på restaurang Pepe Nero, vilket visar sig vara en fullträff. Namnet låter misstänkt italienskt, men restaurangen har två menyer, en italiensk och en marockansk. Och här fick vi utan konkurrens den bästa mat vi kunde hitta i Marrakech. Vi försökte komma dit igen en annan kväll, men då var alla bord upptagna.

Inte bara maten, men också miljön är oslagbar på Pepe Nero. Man sitter som i en inomhusträdgård med träd och buskar och porlande springbrunnar. Rekommenderas starkt!

Nu lämnar vi Marrakech för en stad vid Saharaöknens kant. Vägen dit går mellan snöklädda bergstoppar, och väl framme känner vi igen oss ifrån filmer vi sett! 

Lämna en kommentar