Vårt mål nu är några spektakulära kratersjöar i mitten av den vulkaniskt aktiva Flores. För att ta oss dit flyger vi till den lilla staden Ende på Flores sydkust och tar sen en taxi norrut till byn Moni, där vi ska bo. Moni ligger vid foten av berget Kelimutu, på vars topp kratersjöarna är belägna.
Moni är inte så imponerande i sig själv, en liten bergsby med odlingar runt omkring. Vårt hotell, som kallas ”Eco Lodge” ligger i utkanten av byn och är knappast i någon högre klass, servicen verkar lite ”slumpmässig”. Tyvärr delar vi en bungalow med ett ungt kinesiskt par som hela tiden har en samtalsnivå som kan liknas vid skrikande. Och väggarna är tunna.
Dessutom ligger stället en ganska lång bit från själva samhället Moni, kanske tjugo, tjugofem minuters promenad på en väg utan belysning. Så att kvällstid ta en öl ”på stan” är inte så lockande.
Men vi bor i en vacker och välskött trädgård, en bäck porlar intill och efter den första natten flyttar kineserna och det blir lugnt.
Invånarna i Moni är öppna och vänligt nyfikna, och det känner vi, med något enstaka undantag, är likadant över hela Flores. Kanske typiskt för ställen dit de stora turistskarorna inte hittat än. Vi går runt i trakten och alla hälsar glatt på oss, och fortsätter sedan med det de gjorde innan. Någon påtar i jorden, några står och snackar medan några lådor och en get (!) surras fast på ett biltak. Några smågrabbar hämtar vatten i bäcken.
Ön kallades Flores av de Portugisiska erövrarna på grund av sin rika växtlighet. Vilket fortfarande gäller, här ser man inte de dominerande skövlade och uppodlade områden som ersatt skogarna på Sumatra, här är naturen ännu grön och frodig av stora sammanhängande skogar. Och växtkraften verkar även ge odlingarna bra skörd, om man ska döma av utbudet i grönsaksstånden.
Men vi har kommit hit för att se kratersjöarna och dit åker man tidigt på morgonen långt innan solen går upp. I totalt mörker kör chauffören på slingriga serpentinvägar uppför bergssidan och stannar vid en parkeringsplats där vägen tar slut. Därifrån traskar vi några kilometer i pannlampors sken längs stigar som vindlar uppåt. Sista hundra meterna börjar man ana konturerna av målet, ett tecken på att gryningen närmar sig. Vi sätter oss på en sten, får varmt kaffe i en mugg, och väntar på solen. Vi är på 1 639 m höjd. Kylan är bitande .
Plötsligt dyker det skarpa ljuset upp över en bergskam och vi kan se oss omkring. Berget störtar bråddjupt på vår vänstra sida, men rakt fram ser vi två nästan cirkelrunda vattenytor åtskilda av en smal stenrygg. Vi ska senare se en tredje sjö rakt bakom oss, men på lägre höjd. Allteftersom solen stiger ser vi att de två sjöarnas vatten har olika färg. Dessutom ändras färgen regelbundet. Enligt folktron är kratersjöarna hem för dödas själar, den närmast oss heter De unga männens och kvinnornas sjö. Den bakom oss heter De gamlas sjö. Och till höger ligger ”Den förhäxade sjön”, där tros onda människors själar höra hemma. På Flores är andetro fortfarande levande.
På väg nedför berget hör vi en Gariguwa i skogen. Det är en fågel som få har sett, den har en fantastisk förmåga att hålla sig dold. Men man hör tydligt dess varierade och melodiska sång (tryck på pilen så hör du den också!)…
Ifrån Moni gör vi också en utfärd till två byar, en ligger djupt inne bland bergen och i skogen, den andra ligger nära havet. I den första träffar vi byhövdingens dotter, Mama Maria, som berättar för oss om livet och ritualerna i den lilla byn. Såvitt vi förstår handlar det om hålla liv i en mycket gammal föreställningsvärld där andar fortfarande styr och riter måste utföras för att få god skörd, utse ny hövding osv. Många på Flores är kristna och katoliker, men tron på andarna finns samtidigt.
”Kom hit igen när vi har fest, då ska vi dansa”, skrattar Mama Maria när vi skiljs.
I fiskarbyn, som är betydligt större, ser vi flera av dessa toppiga hus, men här är de bebodda av den styrande klanens medlemmar. Alla andra får bo i vanliga hus i byns utkanter. I centrum ligger klanens förfäder begravda, flera av dem i en båtliknande betongkonstruktion. Vi har knappt hunnit se oss omkring förrän ett tiotal kvinnor omringar oss och vill sälja vackra handvävda tyger. Vi förklarar så vänligt vi kan att vi redan köpt liknande tyg på ett annat ställe, varvid kvinnorna blir besvikna, några nästan arga. Och så droppar de av mumlande, var och en till sitt.
Nästa resmål är så litet att man knappt hittar det på någon karta. Följ med dit!
