Resor med V
Indonesien
Förödelse och pånyttfödelse
Medan - Banda Aceh
Vi kommer äntligen fram till hotellet i Bukit Lawang blöta som dränkta katter och duschar snabbt för att få upp värmen, sen somnar vi omedelbart, för att nästa morgon bli körda till ett supermodernt privat sjukhus i storstaden Medan.
Det är otroligt effektivt på alla sätt, de tar genast in oss – och tar lika snabbt fram kreditkortsläsaren. De röntgar handen – och drar kortet igen. De konstaterar en radiusfraktur och ger oss behandlingsalternativ. Vi väljer det säkraste – och halar såklart upp kortet.
SOS International är kontaktade och de ”ska skicka någon”, någon som tyvärr aldrig kommer. Vi får stå för hela kostnaden för operationen och övernattning och hoppas att vårt försäkringsbolag hemma begriper dilemmat (vilket de gör, tack och lov!).
Men sen måste vi lämna sjukhuset, V med armen gipsad, för vi har ett inbokat möte i Banda Aceh. Tror vi.
Staden Banda Aceh ligger ytterst på den nordvästra spetsen av Sumatra. Den är omtalad för två saker, dels ett grymt och ilsket gerillakrig där befrielserörelsen GAM slogs för självständighet, medan deras ledare satt i en förort till Stockholm och dirigerade kampen. Och dels för att tsunamin 2004 drabbade staden med oerhörd förödelse. 167 000 personer dog och i innerstan fanns efteråt i stort sett bara en byggnad intakt – moskén.
Det kan ses (och har naturligtvis setts) som en bild av Den Högstes skyddande hand, för religionens makt är mycket stark i Banda Aceh, och det är en starkt konservativ islam som är förhärskande.
Tsunamikatastrofen fick ändå den positiva konsekvensen att regeringen slöt fred med gerillan och regionen Aceh fick ett långtgående självstyre. Som tyvärr inneburit att sharia-lagar har införts. Moralpoliser griper kvinnor som går utan slöja och hutar åt ungdomar som är för nära varann, t ex åker på samma moped. Restauranger får inte servera alkohol.
Fast med lite lirkande lyckades vi hitta ändå en krog som serverade öl, på en balkong på tredje våningen, utan insyn. För säkerhets skull fick vi ölen serverad i anonyma termomuggar.
Trots allt upplever vi Banda Aceh som vänligt och prydligt. Villaträdgårdarna i förorten är krattade, det är inte mycket skräp på gatorna och bristen på barer har uppvägts med en uppsjö av kaféer. Och kaffet är väldigt gott i Indonesien!
När vi kommer dit har den där moskén som överlevde tsunamin byggts om och till, med en fantastisk gård med springbrunnar och gräsmattor och där gigantiska parasollträd ger svalka och skugga. Baiturrahman-moskén som den heter är sensationellt vacker och en samlingsplats där man vilar i skuggan och barnen leker.
Men det där mötet vi hade bokat in, det blev aldrig av. Vi skulle få träffa den på sin tid högste ledaren för befrielserörelsen GAM, som suttit som provinsens guvernör tidigare. Men det visade sig att han var i Stockholm, så vi fick leta intervjuobjekt på annat håll.
Vi hittade ett kristet prästpar, Olivia och David, som berättade för oss om hur deras verksamhet kunde fungera i en så islamdominerad stad. De var supertrevliga och berättade öppet om om svårigheterna, t ex att Olivia måste visa leg om hon går till marknaden utan slöja. Men också att deras religion i allt väsentligt accepterades. Och under tsunamin räddade sig flera människor genom att ta sin tillflykt till deras kyrka.
Härnäst tar vi ett långt skutt i den Indonesiska övärlden och hamnar på en betydligt mer turistbesökt ö, där den dominerande religionen är en helt annan.