Resor med V
Indonesien
Oljud och välljud från havet
Paga - Maumere
Vi hade naturligtvis som vanligt studerat vår Lonely Planet-guide innan vi åkte till Indonesien, och bl a noterat en måste-besöka-plats på Flores som i boken hyllas för en fantastisk restaurang. Det är är Laryss i Paga som beskrivs som en sjusärdelses matupplevelse och där man också kan hyra ett enkelt rum för natten.
Paga är en så liten fiskeby att den knappt syns på kartan, men det är den mellersta plutten på bilden ovan. Vi föreställde oss nog att det skulle vara bra ställe för en romantisk middag på en veranda vid havet och ett uppfriskande morgondopp dan därpå. Men så blev det inte riktigt.
Den vänlige värdshusvärden Augustus Naban dukar fram på skrangliga bord med slitna plaststolar direkt på marken. En serveringsyta under tak var då under byggnad (och är klar nu), men vi sitter under ett stort träd och smaskar på den i och för sig helt ok grillade fisken. Men någon smaksensation är det väl i ärlighetens namn inte. Och mitt under middagen går strömmen.
Det ”enkla rummet” är ett betongskjul med väggar där färgen flagnar. Det finns en naken lampa som hänger i sin eltråd i sovrummet och en likadan i tvättrummet, där den enda vattenkranen sitter en bra bit upp på väggen, över två meter från handfatet. Det finns inget rinnande vatten i toaletten som luktar starkt av urin. Spolvatten får man hämta från kranen i en spann.
Vi sov inte mycket den natten, för vågorna slog in i den branta stranden med sådan kraft att golvet skakade. Hela natten.
Och stranden ja, den är bara tio meter utanför huset, och den är sandig, men som sagt brant, och vågorna är höga, så ett dopp där är inte att tänka på. Vi får göra som man gör här, ställa oss vid vägkanten och hoppas på lift. Och efter en kort väntan får vi åka med några motorcyklister en halvmil västerut till Coca Beach, en stor och härlig badstrand vid en kakaoplantage. Där finns t o m en trött liten servering där vi kan få varsin Bintang-öl efter badet.
Men en natt i Paga är alldeles tillräckligt så nästa dag fortsätter vi till Maumere, vår sista anhalt på resan. Det är den största staden på Flores, även om det i och för sig inte säger så mycket. Drygt 50 000 personer bor här. Sea World Beach Club en bit utanför själva stan blir i alla fall vårt basläger några dagar. Ett trevligt ställe med mysiga bungalows och en fin sandstrand perfekt placerad för att titta på solnedgången.
Stranden är även plats för en speciell typ av fiske. En man i kanot lägger ut ett nät ungefär trettio meter ut från stranden. I varje ände sitter ett långt rep och det ros in till stranden där några starka unga män halar och drar in det, meter för meter. Nätet blir till en trål som drar in mängder av småfisk och en och annan lite större, bland annat trumpetfisk och flygfisk.
Varje kväll bjuder restaurangen på en läcker indonesisk buffé och ett gäng ungdomar sjunger och spelar traktens traditionella sånger för oss. Några hanterar små gitarrer av samma typ som på Hawaii och en annan har ett hemmasnickrat trumset med trummor och två cymbaler på en träställning. Basisten spelar på en hemmagjord pjäs i storlek nästan som en kontrabas men med bara en enda sträng. Instrumentet ligger på marken och spelas med en pinne som basisten slår mot strängen, och med den andra handen glider han utefter halsen för att skapa rätt tonhöjd.
En grupp flickor sjunger med backning av gitarristerna, alla vaggar i takt med musiken. Det är väldigt rörande och vackert i all sin enkelhet. Vi tycker att det låter som sånger från havet, från ett folk som en gång för länge sen rastlösa seglade ut från dessa stränder, seglade och paddlade över oändliga vidder från ö till ö och så småningom befolkade hela Stilla Havet.
Har du frågor eller andra kommentarer? Klicka på knappen nedan, länka till oss på sociala medier, eller lämna en kommentar längst ner!
