Resor med V

Indonesien & Singapore

Oljud och välljud från havet

Paga - Maumere

Vi hade naturligtvis som vanligt studerat vår Lonely Planet-guide innan vi åkte till Indonesien, och bl a noterat en måste-besöka-plats på Flores som hyllas för att hysa en fantastisk restaurang. Det är är Laryss i Paga som beskrivs som en sjusärdelses matupplevelse och där man också kan hyra ett enkelt rum för natten.

Paga är en så liten fiskeby att den  knappt syns på de flesta kartor över ön. Vi föreställde oss nog att det skulle vara bra ställe för en romantisk middag på en veranda vid havet och ett uppfriskande morgondopp dan därpå. Men så var det ju inte riktigt.

Den vänlige värdshusvärden Augustus Naban dukade fram på skrangliga bord med slitna plaststolar direkt på marken. En serveringsyta under tak var under byggnad (och är klar nu), men då satt man under ett stort träd och smaskade på den i och för sig helt ok grillade fisken. Men någon smaksensation var det väl inte. Och mitt under middagen gick strömmen.

Det ”enkla rummet” var ett betongskjul med råa väggar där färgen flagnade. Det fanns en naken lampa i sovrummet och en likadan i tvättrummet, där den enda vattenkranen satt en bra bit upp på väggen, ca två meter från handfatet. Det fanns inget rinnande vatten i toaletten som luktade starkt av urin. Spolvatten fick hämtas från kranen i en spann.

Vi sov inte mycket den natten, för vågorna slog in i den branta stranden med sådan kraft att golvet skakade. Hela natten.

Och stranden ja, den är bara tio meter utanför huset, och den var sandig, men som sagt brant, och vågorna var höga, så ett dopp där var inte att tänka på. Vi fick lifta med några motorcyklister en halvmil västerut till Coca Beach, en stor och härlig badstrand vid en kakaoplantage. Där fanns t o m en trött liten servering där vi kunde få varsin Bintang-öl.

Men en natt i Paga räckte alldeles tillräckligt så nästa dag fortsatte vi till Maumere, vår sista anhalt på resan. Det är den största staden på Flores, även om det i och för sig inte säger så mycket. Drygt 50 000 personer bort där. Sea World Beach Club en bit utanför själva stan blev i alla fall vårt basläger några dagar. Ett trevligt ställe med trevliga bungalows och en fin strand perfekt placerad för att se solnedgången.

Stranden var även plats för ett speciellt fiske, en man i kanot la ut ett nät trettio meter ut från stranden. I varje ände satt ett långt rep och det roddes in till stranden där några starka unga män drog in det, meter för meter. Nätet blev till en trål som drog in mängder av småfisk och en och annan lite större, bland annat trumpetfisk och flygfisk.

Varje kväll bjöd restaurangen på en läcker indonesisk buffé och ett gäng ungdomar sjöng och spelade traktens traditionella sånger för oss. Några spelade på små gitarrer av samma typ som på Hawaii och en hade ett hemmasnickrat trumset med trummor och två cymbaler på en träställning. Och basisten spelade på en hemmagjord pjäs i storlek nästan som en kontrabas men med bara en sträng. Instrumentet låg på marken och spelades med en pinne som basisten slog mot strängen, och med den andra handen gled han utefter halsen för att skapa rätt tonhöjd.

En grupp flickor sjöng med backning av några killar, alla vaggade i takt med musiken. Det var väldigt rörande och vackert i all sin enkelhet. Vi tyckte att det lät som sånger från havet, från ett folkslag som en gång för länge sen rastlösa seglat ut från dessa stränder, seglat och paddlat över oändliga vidder från ö till ö och så småningom befolkat hela Stilla Havet.

Sammanfattning: Så här reste vi genom Indonesiens övärld:

Har du frågor eller andra kommentarer? Klicka på knappen nedan, länka till oss på sociala medier, eller lämna en kommentar längst ner!

Lämna en kommentar