Inget besök i Kairo är fullständigt utan ett besök i bazarkvarteren Khan al-Khalili. På en enorm yta trängs här smyckesförsäljare, besökare, turister, hantverkare, bakverk, krimskrams, lastkärror och då och då en dödsföraktande motorcyklist. Och allt på smala stigar eller vägar genom ett obegripligt virrvarr och en ständigt strömmande flod av folk. Denna ”souq” har anor från 1400-talet, kanske med någon slags uppdelning av olika typer av varor i olika kategorier och områden. Men i den irrande följa-strömmen-promenad vi genomförde såg vi bara samma utbud överallt.
Några slutsatser kunde vi dra av att iaktta folk i al-Khalil. Det första är att äldre kvinnor, som ofta är ganska breda, alltid har bråttom och med barsk min bara plöjer sin väg genom massorna. Det andra är att man aldrig får stanna, om man måste får man snabbt dra sig åt sidan. Floden måste strömma.
Det finns inte många matställen här, det som finns är mest snacks, till exempel friterad blomkål eller någon fylld degvariant. Och så finns det klassiska gamla arabiska kaféer där enbart män sitter och stillsamt suger på sina vattenpipor.
Det är med en viss tvekan vi kastar oss in i al-Khalil, vi har båda otrevliga minnen av påflugna och aggressiva försäljare från tidigare resor i Egypten. Men vi blir faktiskt överraskade av den behärskade stilen. Visst ropas det ständigt ”Hello!”, och många vill naturligtvis dra in oss i sina berg av plastpyramider, Nefertitihuvuden och förgyllda halsband, men en avvärjande gest eller ett ”La, shukran” får de flesta att lämna oss ifred.
Vi går så klart vilse i al-Khalili, men det är ingenting att bli orolig för. Vill man hitta ut är det bara att gå rakt fram. Antingen kommer man ut eller så stöter man på en större tvärgata där man går rakt fram och hittar ut i en annan riktning. I basarens utkant ligger många affärer som säljer mässingslampor i orientalisk stil men också större föremål av metall. Till exempel samma stolpar med en liggande halvmåne längst upp som man ser på moskéernas takkupoler.
Den som nu är hungrig på både mat och kultur kan med fördel bege sig till Café Riche, en oansenlig lokal nära Tahrirtorget. Här är klassisk mark, nobelpristagaren och kairoskildraren Naguib Mahfouz satt ofta här i sällskap av kolleger och vänner och diskuterade långt in i de ljumma arabiska nätterna.
Sista dagen i Kairo ägnar vi åt ett gammalt mäktigt fort som kallas Saladins Citadell. Ett namn man känner igen från korsfararhistorien. Till exempel i historien om riddaren Arn i romanerna av Jan Guillou. Saladin var ju den grymme härförare som krossade korsfararnas armé och intog Jerusalem. Saladin var egentligen kurd men blev härskare i Egypten på 1100-talet. Han byggde fortet som skydd mot eventuella attacker just från korsriddarna. Fortet bytte ägare och utseende många gånger men på 1800-talet fick det sitt nuvarande utseende med den praktfulla Muhammad Ali-moskén på paradplats.
En kväll unnar vi oss en kryssning på Nilen i solnedgången. Det kallas ”middagskryssning”, men det visar sig att det nästan bara är vi som äter ombord. Det är i alla fall en skön båtfärd medan natten faller och stadens ljus tänds. Fast maten är tyvärr inte värd pengarna, och som på många andra håll envisas man med att bröla ut egyptisk och västerländsk pop på hög volym. Det är som att egyptier inte klarar av tystnad.
Den sista bilden i sviten ovan visar Kairo-tornet, ett 187 meter högt utsiktstorn med en restaurang på toppen. Alla guider listar den som ett måste-se-utflyktsmål i Kairo. Vad de inte berättar är att det är så populärt och har bara en liten hiss så köerna blir sjukt långa. Vi köper biljetter och inser att det är minst två timmar tills vi får åka upp. Det är solnedgång och snart blir det svart natt. Vi är på väg att ge upp när någon påpekar att man kan köpa en tilläggsbiljett och gå förbi kön. Så det gör vi.
Och ja, det är en otrolig utsikt över denna jättestad, Afrikas största. Och stadsljusen börjar tändas där nere.
Nu lämnar vi Kairo för som vi hoppas, lite havsluft och blå himmel. Följ med till Alexandria!
