Från fönster i muséet GEM har man en bra utsikt över de stora pyramiderna, de ser ut att ligga bara ett stenkast bort. Men i själva verket är det ett par kilometer dit, man luras av att pyramiderna är så ofantligt stora.
Efter att ha passerat biljettkontoret träder man in i en annan värld, nu är det bara öken åt alla håll. Och så de tre tysta jättarna, Menkaures pyramid är den minsta, den större (med ”mössan”) är Khafres pyramid (”Chefren” på grekiska) och den allra största är Khufus pyramid. Far, son och sonson. Den nämns oftast med sitt grekiska namn ”Cheops”. Samtliga är byggda under århundradet 2500 före Kristus.
För att göra det enkelt hakar vi på en besökargrupp. Först ska vi ta oss till en höjd en bit ifrån för att kunna se och uppleva alla tre, och dessutom få med de små pyramiderna som ligger vid sidan om där drottningar är begravda. Tyvärr är det för långt att gå, vi får välja på att rida kamel eller åka häst och vagn. Kamel har vi ridit förr, så vi tar vagnen. Ledsamt nog, för de stackars hästarna mår inte alls bra av att dra tunga lass i värmen och sanden.
Sedan går vi i närkamp med Khufus pyramid och att se storleken på de stenblock som bygger upp denna 147 meter höga koloss är surrealistiskt. Fast så här var det inte tänkt att det skulle se ut – ursprungligen var sidorna klädda med ljus kalksten som skulle få pyramiden att glänsa i solskenet. Det måste ha varit en nästan övernaturlig upplevelse att se. Men kalkstenen var det första som plundrare avlägsnade från pyramiderna. Så småningom hittade de också ingången och stal så mycket som möjligt av de guldglänsande gravföremålen, ibland även själva mumien.
Man kan gå in i Kufus pyramid. Inte genom den egentliga ingången som nu är blockerad, utan genom en ny ingång längre ner. Men det kräver en ytterligare biljett och den är lite väl dyr tycker vi. Jag tar i stället en gratisvariant och klättrar ner i en av de små drottningpyramiderna vid sidan. Först genom en ganska brant sluttande gång som man helst går baklänges ner i. Sedan kommer man till ett förrum som är kanske två gånger tre meter stort. Därifrån går en liten trappa ner i själva gravrummet med två uthuggna håligheter för kistor. De har varit täckta med tunga stenlock som nu ligger i bitar på golvet.
Mellan drottningpyramiden och den stora pyramiden finns några schakt, ungefär fem meter djupa. Där har man hittat de båtar som nu är utställda på GEM.
Till slut måste vi naturligtvis bege oss till sfinxen som ligger på vakt framför pyramiderna. Här flöt förr en arm av Nilen vid högvatten och här lade begravningsföljets båtar till för att efter balsameringen och mumifieringen föra den döde längs en ceremoniväg fram till Pyramiden.
Vid balsameringen togs den dödes inälvor, magsäck, lever och lungor ut och lades i separata kärl, för att kunna användas i nästa liv. Hjärnan togs också ut med ett specialverktyg, men den sparades märkligt nog inte. Hjärtat lämnades kvar i kroppen eftersom man trodde att det var det som skötte hjärnans uppgifter.
Vi vill ändå inte missa det gamla egyptiska muséet vid Tahrirtorget, även om det nu är en lite avlövad historia eftersom många föremål är flyttade till GEM. Å andra sidan är det inte så mycket folk här.
Men det finns absolut många spännande saker kvar här. Till exempel en berömd träskulptur av den satte och lätt kulmagade ämbetsmannen Ka-Aper. Den är verklighetstrogen på ett sätt som faroskulpturerna aldrig är. Han har ögon av glas och ser kusligt levande ut.
I närheten ser vi vad som påstås vara den första avbildningen av en ryggsäck (!). Vidare något så ovanligt som en avbidning av en naken mansfigur med extra armar på huvudet, med uppsträckta handflator. En ”Ka”, vilket var en kroppsdel som mest var som en ande. Den skyddade kroppen.
Och så är det muséets kanske mest spännande föremål. Ett fragment av en staty föreställande drottning Hatshepsut, vad man vet den enda kvinna som hade titeln farao. Vilket var oerhört, hon ska ha varit en god och framgångsrik regent, men efterträdaren, hennes egen son, gjorde allt för att utplåna spåren efter henne. Därför ser vi bara denna del av ett ansikte som ändå utstrålar ett sådant mystiskt leende. Antikens Mona Lisa?
