Då vi planerade vår rutt genom Transsylvanien sparade vi en särskild upplevelse till sist: Transfagarasan road, en vansinnigt slingrig väg genom höga bergspass i Karpaterna. Den har kallats ”Världens vackraste väg” och vi såg verkligen fram mot att följa den. Vi visste att vi var ute i senaste laget – normalt stängs vägsträckan den sista oktober eftersom den anses vara riskabel att köra på i vinterväglag. Men tyvärr kom vintern tidigt detta år och vägen stängdes bara några dagar tidigare på grund av ymnigt snöfall.
Problemet är att vi bokat in en sista övernattning vid Transfagarasans sydligare del. Så vi måste köra en lång omväg via en mer låglänt vägsträcka och därefter färdas ett stycke längs A1 – Rumäniens största motorväg – mot Bukarest – för att sedan svänga norrut in på Transfagarasan söderifrån. Och få uppleva ett svindlande vackert bergslandskap i höstskrud, mellan stundtals tvärbranta bergväggar.
Lite mer bekymmersamt är mötet med alla fullastade virkestransporter som rullar ner till civilisationen före mörkrets inbrott. Vi visste att illegal skogsavverkning är ett omfattande problem i de rumänska skogarna och nationalparkerna, en handel som ingen vågat eller velat stoppa på allvar. När vi frågar om transporterna är kopplade till illegal skogsavverkning får vi till svar att ”ingen vet”. För några år sedan ska antalet virkesekipage ha varit betydligt fler. Så kanske är det på rätt väg.
Och det är här vi passerar det riktiga Draculas slott, en ruin högt uppe på en klippkant. Det går att ta sig dit, men det är en lång och brant fotvandring, vilket vi varken känner att vi har tid eller ork till. Men vi ser att man ”pyntat” ruinen med fejkade galgar där man hängt dockor. Allt för att skrämmas lite.
Till sist når vi vår sista övernattning i Rumänien. Det är ett typiskt, charmigt men lite gammaldags bergshotell med utsikt över en sjö. Egentligen är det en gigantisk kraftverksdamm, men rumänerna kallar det för sjö, ”Lacul Vidraru”. Den byggdes 1965 och dämmer upp vatten från tre större floder. Så här års ser stränderna konstiga ut men vattnet speglar den blå himlen precis som en riktig sjö, och i fjärran lyser snön på höga fjälltoppar.
Transfagarasanvägen är också berömd för att det finns mycket björn i området, och de kan vara närgångna. Så stora skyltar varnar bilisterna för att mata björnarna.
Men vi ser inga björnar, det här är det enda vilda djur vi ser:
Tyvärr möter man också många herrelösa hundar i bergen, toviga och smutsiga ligger de och väntar på platser där bilar stannar för att folk ska njuta av utsikten. Även runt hotellet stryker ett gäng, de blir matade av ägaren för att de ska hålla björnarna borta. När vi frågar varifrån hundarna kommer säger folk med en axelryckning att de är övergivna av sina ägare.
Det är otroligt vackert och stillsamt här uppe i bergen, särskilt nu eftersom vägen ju är avstängd lite längre fram. Hotellet, Valea cu Pesti kändes som en bra plats för att ta avsked av denna vilda och storslagna trakt. Transfagarasanvägens högre pass får vi ta nästa gång.
Så här åkte vi i Transsylvanien:
Liten språkbetraktelse
Det rumänska språket kan förefalla svårbegripligt, men det har i själva verket mer gemensamt med västeuropeiska språk än med de slaviska som talas i övriga Östeuropa (Ungern undantaget). Om man förstår en smula italienska, franska, spanska och till och med grekiska eller latin så förstår man en hel del. Några exempel: Piata = torg, piazza. Pericol = fara (på italienska: pericolo). Mesaj = meddelande (engelska: message). Vizit = besök (på engelska: visit). Portocalada = apelsinsaft (på grekiska: portokallada). Strada = gata (italienska: strada).
