När vi reser runt i Transsyvanien ser vi mest de gamla historiska delarna av de städer vi besöker. Utanför stadskärnorna breder den moderna bebyggelsen ut sig med hyreshus, stormarknader och industrier. Men landsbygden mellan dessa städer är något helt annat. Där är byarna små, fattiga och befolkade av åldringar. Många är romer. Det är här man möter hästkärrorna. Men också herdarna och gummorna som säljer frukt längs vägarna. Ett land som stannat upp.
Vårt nästa mål, den UNESCO-bevarade staden Sighisoara är tyst och stilla så här års. De små torgen och de smala gränderna i gamla staden är nästan öde, i kaféerna är det alltid gott om plats. Skönt, tycker vi, när vi vandrar runt bland de gamla husen och de imponerande kyrkorna. Det är väldigt pittoreskt, men samtidigt lite höstligt vemodigt.
Här i Sighisoara föddes 1431 Vlad Tepes, som senare skulle bli Dracula, i ett hus vid torget, och det annonseras naturligtvis på stora skyltar. Vid fönstren hänger också flaggor med drakens tecken, det som visade att Vlad var med i drakens riddarorden. Det var detta medlemskap som gav honom namnet ”Dracul”.
Idag finns här en restaurang, som naturligtvis heter Restaurang Dracula. Han har även fått en minnesplats vid en av kyrkorna, vilket kan verka konstigt med tanke på hans omvittnade grymhet. Men han ses här också som en modig försvarare av sitt folk.
Färden runt Transsylvanien fortsätter genom ett mjukt böljande landskap där höstlandskapet fullkomligt exploderar av färger. Då och då passerar vi stora fårhjordar, alltid med en eller flera fåraherdar som håller uppsikt. Ett jobb som blir alltmer sällsynt, i Europa i alla fall. Men i Transsylvanien finns både björn och varg, så herdarna och deras hundar behövs nog.
Tio mil västerut kommer vi till det kanske lite mindre kända Sibiu, en stad minst lika spännande som Sighisoara, men med en mer levande gammal stadskärna. Med sina tre centrala torg, majestätiska kyrkor och en väl omhändertagen bebyggelse känns den väldigt inbjudande. Lite som centrala Luxemburg, tycker vi spontant efter första titten. Sibiu är en levande kulturstad med teater- och filmfestival, konstmuseer och ett välbesökt kulturhus. 2007 blev den europeisk kulturhuvudstad.
Vi blir förtjusta i Sibiu, för de välbevarade husen, kyrkorna och folklivet. Om vi börjar med kyrkorna måste vi nämna två måste-se-favoriter, den evangeliska Santa Maria-katedralen med sitt 74 meter höga torn och sina många utskjutande sidoskepp är en totalupplevelse. Byggd på 1300-talet och begravningsplats för många lokala potentater, däribland Vlad Tepes son Mihnea, kallad ”den ondskefulle”, som mördades utanför kyrkan 1510.
Inne i katedralen finner vi sydöstra europas största orgel, en praktpjäs som lyser upp hela rummet. Man kan gå upp i tornet, det är 200 trappsteg, och se ut över staden från de fyra småtorn som placerats runt huvudtornet, och som sägs signalera till främlingar att i den här staden kan man utdöma dödsstraff.
Vår andra favoritkyrka är den ortodoxa Heliga Treenighetens katedral. Den är som alla ortodoxa kyrkor nästan helt utan möblemang, men tak- och väggmålningarna som täcker varje centimeter är magnifika och svårtydda. Namn och texter stavas med ett ålderdomligt kyrilliskt alfabet och vi kan inte tyda det. Men bilderna föreställer mestadels heliga personer med aura och ibland med änglavingar.
Kyrkan sägs ha Istanbuls Haghia Sofia som förebild, och utifrån kan man i vissa vinklar se likheten. Inuti letar vi efter den helgedomens serafer, de högsta änglarna med sex vingar, och hittar dem faktiskt, men de ser väldigt annorlunda ut här, med ögon istället för vingar. Kanske är de allseende?
I ett litet hus bredvid kyrkan hittar vi en butik som säljer religiösa artefakter, och det måste vara främst för präster, för här finns andaktsklädnader och ikoner och i fönstret hänger en rad med rökelsekar. Knappast något man behöver hemma, men V köper små paket med myrra och lavendel.
Även Sibiu har rester kvar av försvarsmurar och vakttorn. En lustig sak med tornen i alla städer vi besöker är att de har namn efter olika hantverkare. De kan heta ”smedernas torn” eller ”skinngarvarnas torn”.
Strax innan vi lämnar Sibiu upptäcker vi en stor minnesplakett mitt på Piata Mare, det största torget. Texten lyder ”Till minne av dem som föll i december 1989 för frihet och sanning”. Fler än ettusen personer beräknas ha dödats under oroligheterna då diktatorn Ceausescu störtades.
