Edit Template
Edit Template

Vilka är vi?

Jag som gör den här resebloggen heter Lars Aldman och har tidigare varit journalist på Sveriges Radio och SVT, men är numera glad pensionär. Och ”V” som jag reser med är min älskade hustru och bästa tänkbara ressällskap, Veronica, som också är journalist och fotograf. Vi älskar att resa och se annorlunda miljöer och folk. I flera år har vi nu rest omkring i Asien, Afrika och Latinamerika, och såklart också i Europa. Och vi vill gärna dela med oss av våra erfarenheter och glädjeämnen i dessa upptäcktsfärder.

Ibland hamnar vi i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men ibland också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller Goas sandstränder. Allt ni möter i bloggen är vad vi sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt – varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi – resa rätt ut i den vida världen. Hoppas ni vill följa med!

PS. På aldmangallery.com hittar ni mina bilder från både när och (mest) fjärran. Djur, natur, städer och människor.

Vill ni komma i kontakt med oss? Maila till:

info@resormedv.se

Edit Template

Fler resultat…

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Search in pages

Resor med V

Rom

Resor med V

Rom

Påhälsning i heligheten

Rom del 2

Det finns hur många sevärdheter som helst i Rom, men störst av dem alla är naturligtvis Vatikanen. När vi är där är det påskhelg och långa köer för att komma in i Peterskyrkan, påfallande många som köar är nunnor. De ser aldrig riktigt glada ut.

Vi bokar in oss på en tur genom Vatikanmuséerna, en serie byggnader snett bakom Petersplatsen med fantastiska konstsamlingar. Påfallande är att avbildade änglar, heliga män och andra människor oftast vrider sig i överdrivet dramatiska gester, även när de svävar över marken. Det är som att normala gester är för små för denna genomheliga plats.

Turen avslutas i Sixtinska kapellet men det blir en klaustrofobisk upplevelse. Folk släpps hela tiden in i ena änden men stoppas från att gå ut i den andra eftersom utgången är så smal. Till sist står vi så tätt packade att det känns svårt att andas. I taket ovanför oss ser vi de berömda Michelangelomålningarna, men de är mycket mindre än vad vi hade föreställt oss. När vi äntligen släpps ut är vi så tagna att vi genast ramlar ner i stolarna på ett kafé.

Nån dag senare är köerna kortare och vi kan komma in i Peterskyrkan. Den är obegripligt stor och man får nästan ont i nacken av att försöka se alla de färggranna målningarna i taken och kupolerna.

Mitt i huvudkyrkan finns en nedsänkning och i den ett inglasat litet rum som sägs vara Jesus lärjunge Petrus grav. Allt är översållat av blommor, och människor står på knä och ber.

Det går faktiskt att komma ända dit, upp i och till och med ovanpå den väldiga centralkupolen. Då måste man samla mod och kraft och klättra uppför en lång rad trappor, vilket vi gör. På slutet upplever man nästan en sorts svindel fast man är i en trång trappa, och det beror på att att väggarna, som ju är insidan av kupolen, lutar mer och mer inåt, över den smala trappan.

Väl uppe har man från en balkong som går runt kupolen en fantastisk utsikt över hela Rom. Och man ser också ner över den vackra och gröna parken bakom, där man som turist och vanlig dödlig inte får komma in. Där finns också hus för Vatikanens administration och påvens egen järnvägsstation.