Resor med V

Antibes

innehåll

vidare

innehåll

vidare

Rivierans blå smycke

Antibes del 3

Nästa dag hyr vi en liten bil och far upp i bergen till Provence och det famösa vindistriktet Chateauneuf-de-pape. Det blir två timmars fransk bilkörning med livsfarliga omkörningar i livsfarliga hastigheter, med ilskna bilister som visar fingret när vi tvekar en halv sekund vid en avtagsväg (V visar snabbt fingret tillbaka).

Här uppe tycks all öppen mark vara täcks av vinodlingar, t o m mellan husen inne i samhällena står vinrankor. Vi har bokat in oss på vingården Chateau des Fines Roches för vinprovning och övernattning. När vi kommer dit blir det en generös lunchtallrik med charkuterier och ost och ett glas av gårdens läckra röda vin, och nu kan vi slappna av.

Chateauneuf-de-pape är ett distrikt där man producerar exceptionellt fylligt och smakrikt vin. I centrum ligger den pittoreska bergsbyn som heter likadant. Det märkliga namnet kommer egentligen av den borgruin som ligger högst uppe på toppen och som en gång var påvens sommarslott. Det var på 1300-talet då påvemakten var så försvagad att den franske kungen kunde utse en egen påve med sin heliga stol i Avignon.

Vi går runt i den pittoreska lilla byn som på grund av mässan (det är söndag) är ganska folktom. I nästan varje hus finns en vinhandel kopplad till ett vindistrikt i trakten. Och det är många, nära 200 producenter gör vin i detta område. De flesta tillverkar rött vin, men några, som ”vår” vingård, gör också ett vitt vin som är väldigt fräscht.

EN AV MÅNGA VINHANDLARE
SLINGRANDE GRÄNDER

Vi äter en god middag på slottet, typiskt nog med fisk till huvudrätt, så det blir inget av det goda röda vinet här. Men vi köper med oss några flaskor för ta med oss hem till Sverige. Enligt den man som presenterar vinerna vid avsmakningen kan man lagra Chateauneuf-de-Pape-vin i mellan 5 och 15 år, då blir smaken optimal.

Ute i vinodlingen ser vi att marken mellan vinstockarna består av ganska stora runda gula stenar, vilket är en del av hemligheten med vinets smaklighet. Dessa stenar, sk galets, värms upp av solen under dagtid och värmer sedan vinstockarnas rötter under natten.

Vi återvänder till Antibes nästa morgon och inser att vi inte en enda gång under vårt besök fått ägna oss åt vår stora franska passion, ostron. Det är måndag och många krogar är stängda, men vi lyckas få ett bord på en fiskrestaurang nere i hamnen, Chez Mô. Där serveras vi ett fat med superläckra slemmisar tillsammans med ett härligt friskt lokalt vitt vin. Vi är i sjunde himlen.

Enligt SMHI är det hemma i Helsingborg kallt och regnigt, och vi längtar inte dit. Så vi drar ut på avskedet så mycket vi kan och vandrar sakta i den inte alltför kyliga Antibes-natten, genom en stad som vi alltid kommer att vilja se igen.

Lämna en kommentar