Resor med V

Ikaria

Ikaria – där historien är levande

Sommaren 1912 blev Ikaria fritt från det Ottomanska riket. Då drevs de sista soldaterna ut från sin postering på ön och 400 års ockupation var över. Men den grekiska statsbildningen var ännu inte färdig, så under fem månader var Ikaria en suverän stat, med egen flagga, egna pengar, ja t o m en egen nationalsång!

1946 bröt inbördeskrig ut i Grekland och personer med misstänkta vänsteråsikter fängslades och deporterades till Ikaria, där befolkningen ansågs vara sympatiskt inställda till kommunism och vänsteråsikter. Och det stämde säkert, för de nyanlända, bl a kompositören Mikis Teodorakis, ska ha tagits emot med öppna armar på Ikaria.

Och historien upprepade sig 28 år senare, då den grekiska militären tog makten i en kupp. Därefter bestraffades de vänsterröstande öborna av Aten i många år genom snåla eller inga ekonomiska bidrag. Somliga påstår att det pågår än idag. Ikarianerna har alltid i stort sett fått ta hand om sig själva och blivit ett påhittigt, stolt och strävsamt folk.

MÖTE I BERGEN

Vi bor i Maganitis, en liten by på sydvästra kusten där invånarna förr försörjde sig på fiske. Nu är det inte många fiskebåtar kvar i hamnen och flertalet hus verkar vara sommarvisten för atenare och andra exilikarianer. De som under tidernas gång tvingats lämna ön för att söka arbete återvänder nu på somrarna till släktens hus.

HAMNEN I MAGANITIS

Badstränder är det trots allt ganska gott om på Ikaria, och flera är betydligt bättre än på andra håll i denna övärld. De som gillar sand mellan tårna ogillar ofta de grekiska öarnas normalt steniga stränder, men på Ikaria finns det breda sandstränder också, och dessutom flera med både sand och sten.

Inte långt ifrån Maganitis hittar vi en av de mest omtalade och välbesökta stränderna, bedrägligt kallad ”Seyschelles beach”. En strand med ganska stora vita stenar som skapar ett fantastiskt ljus i det gröna vattnet. Här är det nästan alltid folk vid alla dygnets ljusa timmar och hit kommer också påhittiga ikarianer och säljer kylda drycker och godis på stranden.

SEYSCHELLES BEACH

Även Maganitis har en liten fin sandstrand, endast besökt av byborna själva och därför oftast ganska glest befolkad. Här ligger ofta ett gäng damer i vattnet och skvalpar och pratar i timtals, och det är rätt mysigt.

Annars finns de bästa sandstränderna på norra sidan, dit det tar oss en knapp timme att köra. Framför allt blir stränderna mellan byarna Armenistis och Gialiskari våra favoriter. Där finns strandbäddar och soltak, strandtavernor och toaletter. Men när det blåser för mycket är det svårt att bada här, stora vågor slår rakt in och skapar farligt baksug. Lagom vind är bäst även för  surfarna som ligger och väntar på den bästa vågen. Några dagar är det helt vindstilla, då är det helt magiskt här.

Vi ska bo tre veckor i Maganitis och först är vi lite oroliga att vi ska bli rastlösa. Men det är ingen risk, det finns massor av saker att göra, förutom att hitta nya stränder. En kväll äter vi ”farm dinner” på en organisk lantgård uppe i bergen. Traditionell och himmelskt god mat, och till det dricks gårdens eget vin. Det visar sig att bonden, George Karimalis är en modern företagare och en av öns tre stora vinproducenter. Dessutom hyr han och hans fru Eleni ut rum för turister, håller matlagningskurser och föreläser om organisk mat och matlagning för restaurangfolk runt om i världen.

George är en karismatisk person som ofta och gärna lägger ut texten om vad som är nyttigt för människan. Vi återvänder några dagar senare och intervjuar honom, och ställer naturligtvis frågan om varför Ikaria är en Blue Zone. Maten, gemenskapen och fysisk aktivitet, säger han. Giftfritt odlad mat och det strävsamma liv en lantbrukare på dessa branta sluttningar lever, samt ett socialt aktivt liv gör att människor lever den tid som kroppen är skapad för, vilket är minst hundra år. Hans egen och hustruns mödrar är båda över hundra, berättar han.

ALLA ÄR KOMPISAR HOS GEORGE
Jag som gör den här resebloggen heter Lars Aldman och jag har tidigare jobbat som journalist mm på SR och SVT. Och "V" som jag reser med är min älskade hustru Veronica, journalist och fotograf.

Vår favoritsysselsättning är att resa runt i världen och se andra kulturer och samhällen. I flera år har vi äventyrat i Asien, Afrika och Latinamerika, och även naturligtvis i Europa. Och vi vill gärna dela med oss av våra erfarenheter och glädjeämnen, och hoppas att ni vill följa med oss!

PS. På sajten aldmangallery.com hittar ni mina bilder från både när och (mest) fjärran. Djur, natur, samhällen och människor.
Resebloggar finns det gott om men vi har en lite annan tanke med våra berättelser. Vi vill främst beskriva våra upplevelser av udda platser, människorna vi möter och miljöer som är rätt annorlunda mot vad vi möter hemma.

Därför hamnar vi ibland i avlägsna indianbyar i Guatemalas berg eller bland andetroende bybor på en ö i Indonesien. Men också på mer kända platser som Machu Picchu i Peru eller sandstränderna i Goa. Allt sett genom våra ögon och kameror.

Den som vill ha restips får också sitt - varje resmål har en avdelning med sånt vi kan rekommendera. Eller undvika. Vårt fokus är framför allt att sporra er läsare att göra som vi - resa rätt ut i den vida världen.